I say tomato

När jag var liten, på det glada (hmm) 70-talet så var det inte så stort utbud på barnprogram. Tecknad film fanns knappt, därav Kalle Anka-hysterin på julafton.

Jag var alldeles för liten för att förstå det dolda vänsterbudskapet i Vilse i pannkakan. Och trots den elaka Storpotäten och den rentav äckliga huvudpersonen Vilse, som förkroppsligades av ett huvud nerstucken i en gummistövel, så älskade jag programmet.

Sen fanns det ett annat program, som jag inte minns namnet på, men som jag hade nån sorts hatkärlek till.

Det roliga var att det på ett överdrivet pedagogiskt sätt visades bland annat hur man kunde tillverka sina egna leksaker. Det tråkiga var att programmet leddes av Claire Wikholm.

Jag var mer rädd för hennes hypnotiska blick än vad jag var för Storpotätens framfart i pannkakan.

Hon stod där med sitt stora röda hår (grått om man var hos mormor och kollade på svartvit TV) och sina enorma salivblöta läppar och bara stirrade på mig som om hon ville äta upp mig. Outfiten var oftast plyschdressar i diverse käcka färger.
Droppen blev när hon visade hur man på enklaste sätt skulle plantera sina egna tomater.

Överdrivet a r t i k u l e r a n d e berättade hon att det finns små frön i tomaterna. Och om man äter dem så kommer dom ut h e l a i b a j s k o r v e n. (uttalades pajskorfen och saliven sprutade runt henne)

Sen var det bara att gå ut och sätta sig och b a j s a i skogen och sen var det bara att vänta tills plantan började växa och vips!

Efter det ville jag inte se programmet mer. Hon var ju så äcklig!

Jag äter fortfarande tomater, men för mig finns inte längre några frön i dem. De förträngde jag redan där och då.

Kan mycket väl varit det här programmet