Ice age

Vaknar upp till -10 grader ute och +17 grader inne,ja, jag fryser. Ska snart ner och öka på värmen i mitt oljeslukande miljömonster.

Helgen stundar och idag har jag massor att fixa. Av någon märklig anledning är det födelsedagsinferno vid denna tid på året. Presenter ska inhandlas till Modern, Stora Brorsan, Blonda GILF:en, och Lemona Citrona som fyllt ärade 4-0.
Puh. Min beslutsångest kommer ta död på mig i och med att jag endast är klar över en present.
Aftonen hoppas jag få spendera med mitt lilla troll och hoppas hon vill sova hos faster. Vi ska äta godis, glass, se på film och ha kuddar och täcke i soffan.

För övrigt håller den svenska vintern på att ta död på mig. Jag byter snabbt kanal när vädret presenteras, bläddrar fort förbi prognosen och artiklarna i tidningarna.
Jag vill inte ha det så kallt och jag vill framför allt inte veta hur kallt det ska bli, det kommer bara skapa en massa ångest.

Jag hatar när det är kallt ute. Jag hatar att inte kunna vistas utomhus. Jag är på fullaste allvar helt gråtfärdig när jag måste ge mig utanför dörren i iskyla.

Jag ska börja dundersnåla, inte unna mig något onödigt och köpa ett hus i Spanien.
Där ska jag sitta hela vintrarna och lösa korsord, fejsbooka, sippa rödtjut och säga "olla" till alla som går förbi.

Ekorrhjul

"Du behöver inte ta upp allt, vissa saker ska ni lösa själva."

"Det här skulle du ha tagit upp för länge sedan, det ska inte du lösa.
Det är faktiskt lite ditt eget fel att det blivit såhär"

Do you snore little sis?

Trots att jag fortfarande är trött och hänging så känner jag mig pigg och rastlös.
Hur hänger det ihop egentligen?
Är jag överstressad så jag inte hinner känna efter eller har mina sömnorgier äntligen visat resultat?

Pratade med Stora Brorsan idag, han frågade om jag snarkar eftersom jag, liksom han, ständigt är trött.
Jag svarade att det är svårt att veta när man alltid sover själv.

Är det nå'n som är sugen på att agera snarkvakt?

Vad är skolan till för?

Niondeklassarna i min kommun stoltserar med att inneha titeln "sveriges näst sämsta betyg" och det är inte första gången de hamnar långt ner på listan.
I år var det så mycket som var fjärde elev som inte hade tillräckliga betyg för att ens få söka till gymnasieskolan.

Efter att ha haft en tonåring i högstadiet i drygt ett år så har jag inga som helst problem med att förstå varför det ligger till på det här sättet.

Utvecklingssamtalen hålls i slutet av november, knappa fyra veckor innan betygen är satta. Om det nu är så att det behövs jobbas extra med något ämne så lär det göras i raketfart eftersom någon vink om att eleven inte uppfyller kravet godkänt, inte kommit förrän dess.


Det är tydligen väldigt problematiskt att samla in information från enhetens alla lärare för att sammanställa en lista över läxförhör och kommande prov.
"Det kanske låter lätt, men det är nästan omöjligt" har vi fått höra.
Att få en inloggning till en egen sida för eleven på nätet har jag fått veta är stört omöjligt enligt kommunens datatekniker.

Kvalificerat jävla bullshit kallar jag detta! Det kan omöjligen finnas någon som över huvud taget har försökt att lösa problemet. Kommunikationsmissar som denna ska inte existera i dagens informationssamhälle.

Jag har varit mycket stolt över min son för att han aldrig skolkat, trots att han finner skolan som det mest onödiga påfundet som någonsin funnits.
På dagens samtal fick jag veta att han hade hög frånvaro i ett visst ämne och ja, visst hade han skolkat. Men det värsta är att den så kallade Mentorn visste om det, men har inte meddelat oss föräldrar.

Vi har suttit i föräldramöte upprepade kvällar för att lösa problemen som lärarna upplever med just min sons klass, men till vilken mening?
Vi får ju för fan inga förutsättningarna för att hjälpa våra ungar. När skolan inte ens meddelar skolk och annat förrän det är försent, hur ska vi då bära oss åt?

Funderar allvarligt på en skrivelse till utbildningsnämnden. Allt som inte fungerar på denna skola skylls över på eleverna och det är de själva som får bära större delen av ansvaret för sin utbildning.
Men vad händer då med de där 24%:en som inte klarar av det vid 14 års ålder? Är det kommunens sätt att säkra framtiden för våra välnötta parkbänkar?

Dessa bänkar som alltid har varit, alltid är och alltid kommer att vara välfyllda i "Offensiva Degerfors - Mer än bara fotboll och stål"

20 November

Att välja kursen istället för att vara hemma och va sjuk resulterade i två svettiga dagar med ett jämnt intag av febernedsättande tabletter.
Hemresan från Sandviken var den värsta jag varit med om sedan Stora Brorsan kräktes i bilen på väg till Härjedalen. Inte för jag har något direkt minne av det, men det måste varit äckligt i alla fall.

Trots att jag var hemma från jobbet igår är jag fortfarande inte helt frisk, har nämligen flera solklara exempel som bevisar detta.

Igår kväll ville jag hälla upp ett glas rött och bara sitta och mysa, men jag var inget sugen på det.
I morse bakade jag Foccacia.
Nu är det snart lördag kväll och jag väntar på att iPhonen ska ladda klart så jag kan plugga in ljudboken och dra igång och städa lite.

Nej, jag är definitivt inte frisk, men i och med att jag känner mig lite sugen på ett glas rött ikväll så tror jag i alla fall att jag är på bättringsvägen.

04:15

Och jag är sjuk. Inte bara för jag är vaken vid denna okristliga tid, utan en snedvriden förkylning med medföljande febertoppar och allmän sjukdomskänsla (som det brukar heta)

Sjukskriven måndag, masade mig iväg till jobbet tisdag förmiddag. Utbildning väntar i dagarna två med avfärd 06.00 idag och hur ska jag göra? Hur jag än vänder och vrider mig så blir inget beslut bra.

Om jag stannar hemma och kurerar mig ordentligt missar jag minst 16 timmars utbildning som är jäkligt bra att ha, plus att jag går miste om trevligt umgänge med mina kollegor som jag sällan träffar, samt en avskedsmiddag för en gullig tjej som lämnar teamet.

Om jag åker iväg får jag allt detta, men till vilket pris? Om jag blir sämre kommer jag förbanna mig själv för att jag inte stannat hemma. Sitta i utbildning uppallrad med piller känns ju inget vidare.

Hur som helst så lutar det åt att jag åker för sån är jag. Vad jag än väljer så kommer det bara skapa ångest, men tillhör man de så kallade företagsvänliga människorna, så har man inget val.
Har inte ens packat så det kanske ska tas tag i omedelbums.

1 Ipren + 2 Alvedon får bli receptet på en lyckad dag.

Lost and found - igen!

Söta lilla Jen säger att jag försvinner så ofta och som vanligt så har hon rätt.
Men det är inte bara jag som försvinner, härhemma försvinner de mest märkliga ting som inte ska försvinna.

I somras "gömde" jag sonens kuvert med födelsedagspengar så han inte skulle nalla slut på dem innan semestern. Dagen innan avfärd kunde jag inte för mitt liv komma på vart det tagit vägen.

Så med jämna mellanrum, sedan i början av augusti, har jag vänt upp och ner på köket och letat i burkar, pottor, mellan tallrikar och till och med bakom ugnen, men kuvertet har förblivit spårlöst försvunnet.

I söndags drog jag ut en kökslåda, den jag drar ut varje dag, och helt plötsligt låg det bara där, ett kuvert innehållande 1200 kronor. Där gick jag 300 kronor back då jag ersatt sonen med 1500 eftersom jag inte visste hur mycket pengar jag slarvat bort.

Sökprojekt nummer två är mina fina gardiner jag köpte till sovrummet förra året. De har varit spårlöst försvunna sedan GILF:en hjälpte mig att röja här i somras. Hon blånekar förstås till all inblandning, men visst är det märkligt att hon själv nyss fått nya gardiner uppsydda. I och för sig vita i linne, inte beige i goss-material, men i alla fall.

Nä, skämt å sido, jag är en riktig slarvmaja. Eller så är det bara det att jag är så stressad och gör allt i en flygande fläng så jag inte hinner tänka på vad det är jag egentligen gör.

I fredags var strykjärnet borta. Strykning, de ytterst få gånger jag gör det, utförs i tvättstugan i källaren. Reflekterade dock inte så mycket över att "järnet" var borta, trodde jag dragit med det på övervåningen och bestämde mig sen för att fälla upp strykbrädan innan jag letade vidare.

Döm om min förvåning när även strykbrädan var helt spårlöst försvunnen!
Det tog mig närmare en kvart att lista ut att dessa attiraljer blivit kvar hos Fadern då jag hjälpte honom med flytten i våras.
Ja, ja, saker försvinner och dyker upp. Jag har hittade en tub som innehållit något slags slutarökagrejer i min väska. Grejen är att det inte är min. Jag plockade upp det då en ung man slängde det ifrån sig på gatan en sen natt.

Eftersom det var lite stökigt på stan, och jag hade druckit både Bacardi och öl, fann jag det ytterst lämpligt att plocka upp tingesten (som kunde ha innehållit både knark och anabola steroider)stopppa den i ytterfacket på väskan så inga andra fingeravtryck skulle dyka upp på den, ifall någon skulle söka efter vittnen och bevis till något som jag trodde kanske kunde hända, men givetvis aldrig hände.

Over and out från CSI-Degerfors.