Blinka lilla stjärna

Det känns som jag är den enda människan som ännu inte har julpyntat. Stakar, stjärnor, mossa, flugsvampar och allt möjligt vad det är.
Men det vill sig inte riktigt i år. Jag har bara fula gamla adventsljusstakar och att köpa nya grejer har inte riktigt slagit mig in förrän nu. Har faktiskt ingen lust att ha saker framme när jag tycker dom är fula, eller är det för jag tycker julen är ful?

Nä, känns som det dröjer ett tag till innan det kommer fram något pynt.

Söndagsstek

- Men jag äter inte sånt där kött mamma...
- Det gör du visst!

Och han åt. Mamma vet bäst, så är det bara.

Paniken stegras

Stopp och belägg

Sådär ja, då har även Lakritsfantomen insett sina begränsningar och satt stopp. (skriver om mig själv i tredje person som en tvättäkta psykopat)

Jag har insett att jag helt enkelt inte är byggd för 50-timmars veckor. Kroppen har sagt ifrån så nu ska jag för en gångs skull lyssna på den och göra något åt det innan det är försent. Har insett att jag måste vidta vissa åtgärder för att inte braka ihop fullständigt. Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt, men allt måste ju gå att lösa, eller hur?

Klappat och klart

Som den tvättäkta julångestmänniska jag är så har jag nu påbörjat, samt nästan avslutat årets julhandel. Tog en ledig dag och gav mig i kast med inköpen. Och många inköp blev det, både till familj och till mig själv.

Eftersom jag inte anser mig vara riktigt färdig, men inte har lust att ge mig ut i handeln igen, så avslutade jag med lite nätshopping. Så i stort sett är jag färdig med sonens julklappar, i alla fall om man ska se till det penningamässiga värdet.

Har även en icke avslutad order hos CD-on också, bara några småsaker som måste checkas innan jag trycker på avsluta köp.

Till helgen är det dock shoppingdags igen, men denna gången är det bara sonen som ska handla. Av någon märklig anledning har han slut på kläder igen. Eller ja, slut och slut, grejerna duger tydligen inte längre, men nu har han äntligen lovat att följa med på en tur så vi får eliminera ännu en källa till ständiga gräl.

Avslutar detta oinspirerande inlägg med att gratulera Stora Brorsan som fyller år idag.

Vad man måste och vad man gör

Jag borde tydligen inte åka till Kanarieöarna, jag borde tydligen dränera. Faaaaaan!

Uppåt väggarna

Tänker inte argumentera varken för eller emot, men jag vill ha svinsprutan NU!

Klockan var inte 6, men väl 6.30 i morse när jag greppade skruvdragaren och satte igång att göra om och göra rätt efter juniorerna. Så nu har målarkludden varit här och spacklat så fint över varenda skarv och skruv så nu känns det som det rör sig lite i alla fall.

Efter jobbet plöjde jag igenom alla tapetkataloger (utom tre tror jag) hos byns lokala tapethandlare. Till slut tror jag att jag hittade vad jag sökte. Eller ja...den är inte exakt som jag tänkt mig, men å andra sidan vet jag inte om den tapet jag vill ha existerar i verkligheten eller bara i min fantasi. Hur som helst fick katalogen följa med hem så nu får vi se om jag kan stirra den utvalda tapeten ful, om inte så är saken biff.

Screw

GILF:en och jag har byggt pussel. Vi blir bättre och bättre för varje gång och något säger mig att det inte är många timmar kvar innan vi klurat oss igenom detta också.

I morron kommer en målare hit och ska spackla och fixa med taket i köket. Det jävliga är att juniorerna som hjälpte mig att sätta upp köket inte har dragit i gipsskruven ordentligt. Detta betyder att moi måste göra det själv. Men just ikväll har jag ingen ork. Jag ska titta på 4:ans nya serie "Mamma till en mördare", tror det kan vara mycket intressant.

Så därför låter jag skruvarna vara och tar tag i det klockan 6 i morron bitti.
(Alternativt börjar jag jobbet lite senare)

The Bitterfitta is back

Det är tamejfan mörkt dygnet runt nu och ett jävla tjat om mys hit och dit. Jag är så trött på ordet mys så jag tror jag bryter ihop.

Eftersom jag frekvent använder mig av Facebook så får man det här myset stoppat ner i halsen så fort man loggar in. Det verkar vara ett jävla mysande överallt och folk försöker överträffa varandra i typen av mys.

Nä, usch och bläh. Kalla mig gärna bitterfitta, men om allt är så jävla mysigt, varför är det ändå ingen som är helt nöjd?

Klart att jag, tro det eller ej, också myser emellanåt, men för det känner jag inget behov av att skrika ut hur mysigt jag verkligen har det, trots att jag lever ensam.
Jag känner inget behov av att övertyga andra om att jag faktiskt trivs i mitt eget sällskap, för i 9 fall av 10 så tror jag faktiskt att det är det som är avsikten.

Andrahandsvaror

Jag har ställt ifrån mig kundvagnen, fullproppad med allt möjligt smått och gott, och står med beslutsångest framför chokladkakorna.
I ögonvrån ser jag en ung man ställa sig och ta upp några av varorna i vagnen och sen lägger han ner dom igen.

Jag tror ynglingen ska knalla iväg, men icke då. Han fortsätter att riva bland mina varor och jag blir irriterad och säger spydigt: Ska du ha nåt i min vagn?
Ynglingen säger excuse me och piper iväg.

Ger mig fan på att den jäveln letade efter min väska!

Å vet ni vad....?

Den där förbannade jävla oljan är slut!
Tanken är helt tom!
Snustorr!
Empty!

Ja, ja...vi miljösvin straffas tydligen direkt.
Men jag har en plan och det här är tamejfan
sista gången jag köper skiten!

Blått väder

Nu har den börjat på riktigt, årstiden jag jag inte gillar. Idag har det varit svinkallt hela dagen, både inne och ute, och som grädde på moset lite nordanvind så man verkligen känner att man lever.

Jag hatar att sticka näsan utanför dörren när det är så kallt att man fryser rakt igenom märg och ben. Känner att samma hopplöshetstårar som hos ett barn bränner bakom ögonlocken och jag vill bara lägga mig ner och grina.

Små kalla flingor viner härute i mörkret, men jag vill inte se dom.
Jag hatar när det är kallt.
Jag hatar att skrapa bilrutor.
Jag hatar att skotta snö.
Jag hatar när jag, miljösvinet (förlåt Jen) måste dra igång oljepannan. Inte för att jag skadar miljön utan för att det är så jävla dyrt.
Jag hatar att frysa!

Av längtan till havet

Många somrar har jag tillbringat i Falkenberg. I stugan vid Skrea Strand, ett par hundra meter från havet. Att bara sitta där och njuta av lugnet som infinner sig i min kropp vid blotta åsynen av stora, stora havet.

Havet får mig att inse att vi bara är små, små människor på denna planeten. I jämförelse med havet är vi ingenting. Stort och skrämmande är det, men ändå så otroligt lugnande.
Det blev ingen resa till havet i år.

Jag skulle vilja ha havet här och nu, ljudet, doften, känslan och ljuset. Att bara ladda batterierna efter en tuff dag och orka ta nya tag igen.

Jag tror jag får köpa mig en CD med lite vågskvalp, sluta ögonen och drömma mig bort.

Stopp

Novembermörket har lagt sig som ett lock över mig och inte den minsta energi sipprar fram.

Har ingen lust att greja med köket. Har ingen lust att umgås med vänner och inte ens jobbet lockar mitt intresse. Det har helt enkelt slagit tvärstopp.

Jag är trött. Sover, sover och sover. Kan inte sätta mig ner och se ett endaste program på TV:n förrän jag somnar. Jag sover så mycket så jag blir rädd.

Men jag är glad. Oftast är jag glad. Sonen har växt om mig med flera centimeter.
Jag börjar bli gammal...