Lost and found

Nej, jag har inte blivit varslad och som det ser ut för mig och mina kollegor så kommer det nog ta tid innan det kommer något som helst besked för tjänstemannasidan på mitt jobb.
Kort och gott: arbetsgivaren har för lite på fötterna och vi har en sjuhelsikes jäkla duktig fackombudsman.

Nog om detta, eller ja, det är allt annat än lugnt på jobbet och människor kastas mellan hopp och förtvivlan, dubbla budskap levereras och mitt i allt det där ska man sköta sina uppgifter och sisådär en halvtidstjänst till.
Men ett som är säkert är att nu jävlar ska jag visa dom.
Kräver dom blod ska dom få blod!

På hemmafronten är det annars som vanligt. Eller nä, det är det ju inte. Jag har i dessa kristider drabbats av någon form av röja och sortera-tillstånd. Kanske Fröken Puts känner igen tillståndet?

Trots detta röjande och alla omorganiserande så konstaterar jag surt att följande saker fortfarande är spårlöst försvunna:

2 USB-minnen, ett sproilans nytt.
Ett par nya oanvända gardiner i tjockt och gossigt material (ja, så man kan mysa till det om man skulle stå och snoka i fönstren)
Ett stycke kuvert innehållande sisådär en 1300 pix - vart är det!!!???

Vad jag dock lyckats finna är kräftpaketet som var spårlöst försvunnet när jag och GILF:en skulle ha det på midsommarafton.
Jag undrar om jag är en hopplös slarvmaja eller bara en extremt tankspridd kvinna som saknar lite B12-vitamin?

För övrigt har jag återigen, efter 5 års uppehåll, konstaterat att vitt vin inte är lika med vatten.

(rättelse: alltså, jag är inte nykter alkoholist, men jag har inte druckit några större mängder vitt vin på hela 5 år. Jag är inte riktigt nöjd med vissa bieffekter som det för med sig)

Varsel!

Det är precis så jävligt och tröstlöst som rubriken beskriver.
Även om man inte personligen blir drabbad så blir man ändå drabbad. Alla blir drabbade.

Idag har vissa fått besked. Andra får vänta. Fler förhandlingar står på tur.

Idag gråter jag...

Den goda viljan

Idag överraskade den oansvariga sonen sin moder med att sätta sig med skolböckerna vid köksbordet för att avsluta ett SO-arbete rörande den franska revolutionen.
Modershjärtat vällde över av känslan att det kanske finns hopp ändå efter ett totalt ointresse för skola och skolarbete under sonens hela sjunde skolår.

Överraskning nummer två kom när sonen erbjöd sig att åka till affären och köpa taco-mix eftersom det var precis det han var sugen på. Glatt halade jag fram plånboken och bad även att få med ett salladshuvud.

Att han sedan kom hem med ett vitkålshuvud får man bara acceptera i ett sånt här läge.

Democracy

När jag var liten så inträffade ibland ett fenomen som hette "gå och rösta".
Detta var ett fenomen som jag inte hade någon större koll på, men jag visste att alla i pyttebyn jag växte upp i också skulle ägna sig åt denna, för mig, helt oförklariga företeelse.

Som jag minns det klädde Modern och Fadern upp sig lite extra innan den korta promenaden till det Folkets Hus som faktiskt fanns i vår lilla by.
Anna-Lisa Öhrman stod alltid utanför ingången med sin Röda kors-bössa, som Modern alltid lämnade ett bidrag i, och vi barn fick ballonger med en viss partisymbol upptryckt på.


Modern och Fadern plockade bland en massa färggranna lappar för att sedan försvinna bakom mörkgröna tygtrianglar. Minns att jag en gång försökte få följa med Modern bakom den där trekanten, men där blev det tvärstopp, det här rösta var tydligen något hon ville göra ifred.
Och som jag fantiserade om vad som egentligen dolde sig bakom den där skärmen, min fantasi visste inga gränser. Stod det kanske nån annan där bakom? Fanns det färgkritor?

Oavsett om det bakom skärmen skulle stå en skål med tusenlappar att plocka av, eller om det är som det är - alldeles tomt, så anser jag att det är oerhört viktigt att vi som vuxna medborgare tar vårt ansvar och röstar.
Jag skiter fullständigt i vad den enskilde personen röstar på, bara den röstar.

Denna demokratins rättighet ska värnas om och denna dag tänker jag återigen på de som inte är lika lyckligt lottade som jag.

Ansiktsboken

Vissa företeelser inom fenomenet Facebook har idag avhandlats hos WTFDC.
Jag har också blivit vän med några som säkert bara samlar på namn, men som även kompisar med min son.
Den första som addade mig (som det heter på FB-språk) var Albin. Halvt galna, med håret på ända, tokroliga, 14-åriga Albin.

Detta skedde för åtskilliga månader sedan, innan min egen osnutna avkomma skaffat sig Facebook.
En kväll kommer ovan nämnda yngel ut från sitt rum och kräver att jag genast måste ta bort den bild jag lagt ut på honom. När jag undrar vilken han menar vrålar han och undrar om det finns fler, samtidigt som han tillägger att alla ska bort, annars ska han anmäla mig.

"Haha, det kan du inte för jag är din mamma" retas jag och skrattar.

- Om du lägger ut en enda bild till på mig så ska jag ha hela socialbidraget själv! kräver sonen.

Jag viker mig av skratt och sonen upptäcker snabbt sitt misstag:

- Barnbidraget! Barnbidraget menar jag!!!

Nu har den lilla raringen skaffat egen fejsbok och häromdagen dök han upp på en tjejkompis sida. Iklädd diverse blonda peruker och märkliga miner hade han fått ett helt album uppkallat efter sig själv.
Undrar om jag kan få dubbla barnbidrag för sånt?

Kan det ha varit en prins?

Tusen, tusen tack ni som lämnat kommentarer och tack till Linda, min alldeles egen Abba-Frida. Era ord värmer och det känns som jag fått en liten spark därbak så nu tar jag och slänger in ett par rader igen, intressanta eller inte är upp till läsaren att bedöma.

Min kropp, som för övrigt är under omkonstruktion, har återigen spelat mig ett spratt, vilket innebär att jag måste ta det lugnt och vara hemma från jobbet denna vecka. Det är absolut inte vad jag vill, men efter några resor så har jag insett att jag bara har ett liv så då får det bli så.

Utövade terapi igår genom skogspromenad med Fadern och yrvädret Iz. Givetvis plockade jag lite svamp också, eller ja, ganska mycket till och med, så nu har jag hela köksbordet fullt med kantareller som väntar på att bli rensade.

Kom genomsvettig hem efter skogsturen, stjälpte upp svampen på bordet och ut ur korgen hoppade en liten brun groda! Jag skrek och åmade mig som en riktig kärring. Letade fram en burk och ett lock, grodan hade hoppat ner på golvet, men jag fick tag i den och kunde släppa ut den i det fria i min trädgård.

( jo, målarfröken, jag tänkte faktiskt på dig och din dotter, men jag antar att du är ganska trött på de djuren vid det här laget.)

Pratade sedan med en kompis i telefon som undrade om jag inte kysst grodan - det kunde ju varit en prins.

Ja, varför kysste jag den inte?

Jo

Jag blir så ledsen för att jag inte har någon inspiration längre. Har funderat på att lägga ner, men det vill jag ju inte innerst inne.
Men jag är SÅ tacksam för att ni krakar som orkar kika in ibland, fortfarande gör det.

Har bytt dator också så några bilder har jag givetvis inte orkat plocka över än.

Ber att få återkomma.