Köpsugen

Så har man genomlidigt ännu en shoppingrunda med motsträvig blivande tonåring. Fokus var som sagt ny vinterjacka.
Som vanligt fanns det ingenting som dög. Men så på Team Sportia hittades en stycke jacka som föll unge herrn i smaken.

- Den kostar 800. Du får betala 500 kronor så lägger jag till resten, sa jag.

Jackan åkte av fortare än kvickt och därmed åkte även sura minen på. Och sura minen behölls tills han hittade ett nitbälte med svarta nitar och då var det inga som helst problem att hala upp plånboken och pynta 400 spänn för det.

Själv hittade jag dock en jacka som jag nöjde mig med. Plus 4 kitshiga julgransprydnader till min "julpalm". Plus det oumbärliga redskapet iskross och en mini-kokbok. Plus ett anteckningsblock. Plus almanackor för nästa år till hela kontoret, ett nagellack i helt rätt färg och en ansiktsmask.

Anita öppnade endast sin feta plånbok inne på Mc Donald´s så hon fick agera bärhjälp.

Isak köpte även en bok för första gången. Titeln: Får man skratta åt det här.
Nu springer han här och drar den ena sjuka harangen efter den andra och jag försöker att inte skratta.

Man blir som förälskad

Måste bara lägga in en bild på familjens nya gullegris.

Fortfarande är det lilla livet nästan omöjlig att fånga på bild, men ibland så lyckas man.

Det gör ont

Och det är ingen ände på mina småkrämpor. Börjar känna mig som en riktigt gammal och gnällig kärring.

Nu är det tydligen tandsprickning som hägrar. Tycker jag är vis nog utan extratänder och nöjd med den lilla fula som dök upp för några år sedan.

Senaste 10 åren har dessa tänder gäckat mig och med jämna mellanrum försökt ta sig upp utan att lyckas. Och det gör ju något gruvligt ont.
Vill helst bara göra som en sexmånaders bebis - tjuta.

Förresten

...så har jag fått datorn nu som jag köpt av gummibrorsan.

Försöker bekanta mig med Windows Vista och det går ju sådär. Känner mig som en gammal kärring som inte vill lära mig nåt nytt för att "det gamla fungerar ju så bra."

Sen kan man ju fundera om det är laptopens underbara konstruktion som gör att jag ibland drar till med de flesta bokstäver i alfabetet i en och samma mening, eller om jag under tuppluren jag tog förut, plötsligt utvecklade fläskhänder.

Är det ingen som har...

...någon som helst koll på den här bloggen?

Nä, hur ska ni ha det när inte ens jag har det.

Hur som helst fyllde Lakritsfantomen 1 år igår och jag missade det.

Som att glömma bort ett barns födelsedag ju.

Skäms på mig.

Seg som kola

Känner mig allt annat än pigg just nu. Jag är världens sämsta människa på att vara ledig. Får ingenting gjort och känner mig bara allmänt seg och dåsig.

Dagens plan är shopping. Sonen vill ha en ny jacka och den får han banne mig köpa själv för sina julklappspengar. Han har nämligen två stycken men dom har helt plötsligt blivit "för långa".
Mycket märkligt kan tyckas eftersom han ränner iväg på längden så han snart är lika lång som sin gamla mor.

Men just nu har jag ingen som helst energi. Tror jag lägger mig en halvtimma och provar att hoppa in i duschen sen. Brukar ju vara uppiggande.

Daddy and the smiley

Pappsen ringer:

- A, tja, du det här MMS...det har väl alla va?

- Eeeh, jaaa.

- Men du, jag pratade med hon hunduppfödaren och jag tänkte om jag skickar henne min MMS så kan vi ju prata med varann direkt istället för att maila, det tar ju sån tid annars.

- MSN menar du?

- Jaa, just ja, MSN. För det har väl alla? (gubben är 66 år)

Det går fem minuter och telefonen ringer igen:

- Du, jag fick ett meddelande från hon Eva. Det var ett kolon och en halvmåne, vad menas med det?

- Det är en glad gubbe.

- Va!?

Jag förklarar lite om smileysarnas underbara värld för gammelgubben.

- Men du, vart får man reda på sånt där. Vad det betyder och så.

- Vet inte, det är sånt man lär sig. Du får väl snacka med Isak eller nåt.

Gubben småskrattar nöjt och lägger på luren.

Rastlös

Drabbades av ett litet hjärnsläpp som sa att jag skulle kolla om jag hade nån färg kvar sen jag målade vardagsrummet och smacka upp den på väggarna i köket.

När jag väl kom ner i källaren så fanns det dock ingen färg kvar. Skit också. Jag som nästan hade lust.

Får väl ägna dagen åt något roligare. Städa, tvätta, laga mat eller kanske sjunga lite ABBA i min ensamhet.

Över för i år

Så var då årets julfirande till ända. Alla nöjda och glada inklusive sonen.

Julafton firades halvsjuk hemma hos halvsjuk Moder med göbbe och en styck "gummibrorsa".

Juldagen, traditionsenligt hemma hos Fadern tillsammans med syskon och syskonbarn.
I år hade dock Fadern frångått traditionerna genom att bjuda på julmat, men han lovade att detta ska aldrig mer ske.
Anledningen att han skippade kötträtt med den eftertraktade såsen, var att han inte hade några kantareller kvar.
- Den ligger väl i din frys, eller i din, sa Stora Brorsan surt och nickade mot mig och Lilla Brorsans tjej. Jag har ingen aaaaning om vad han syftade på.

Vindrickande och familjespel fick avsluta kvällen. Jag och Isak sov kvar och jag fick knövla ner mig i en stekhet sovsäck för hos min pappa får man inte något täcke, inte ens om man tar med egna lakan. Kravet för en övernattning är att man medtar egen sovsäck, annars blir det inget. Mycket märkligt resonemang som jag aldrig blir riktigt klok på.

Nu ska jag bara ta det lugnt och slappa ända fram till den 7:e då jag börjar jobba igen.
Kör igång med en rivstart och åker till England på en gång och i ärlighetens namn känns det i det här läget som en sorts ledighet det med, trots att schemat är ganska späckat.

Kommer tillbringa en dag i London och om jag håller tummar och tår för att det eventuella mötet vi ska ha där, inte blir av, så hinner jag nog in i någon REA-affär också.

Till er alla

Samvetet gör sig påmint

Och så kommer man till den här eftertänksamma stunden när man sitter och funderar över julen och dess innebörd.

Ja, jag köper julklappar. Alla i min familj köper julklappar.
Visserligen spelar det mig inte någon roll längre om jag får några eller inte, men det är klart att barnen ska ha julklappar.

Alla andra månader om året handlar jag också en del. Påverkad av dagens förbrukningssamhälle så köper jag gladeligen på mig den ena onödiga prylen efter den andra.
Herregud, jag har ju redan allt man skulle behöva för en hel livstid. Jag behöver inga nya grejer. Jag har grejer undanstoppat i skåp och lådor som inte sett dagens ljus på många år.

Samtidigt gör jag ingenting för eländet i världen. Jag stoppar någon slant i en bössa då och då och jag ringer nåt betalsamtal vid insamlingar, men annars är jag riktigt dålig på det. Varför? Det har jag tyvärr inget svar på.

Ibland ångrar mig att jag inte gav något när jag har gått förbi en insamlingsbössa och inte ens bevärdigat människan som stått där med en blick. Syns inte - finns inte.

En sån här helg blundar jag bara hårt och ser våra rosenkindade barn med sina nya presenter.

Men nånstans därinne klingar ändå raderna från Do they know it´s christmas :
The greatest gift they´ll get this year is life...

Nämen...

kolla! Jag har lyckats mickla till mig en bakgrund.
Hittade den på One Cute Blog och den var alldeles gratis.

Misslyckades dock med att lägga in en "blinkie" för denna människa, men fortsättning följer.

Helst skulle jag vilja ha en alldeles egen sak, men jag tror att det skulle bli att gapa efter för mycket.

Hur som helst är jag nöjd. Bra mycket bättre än att titta på Bingolotto.

I morr´n är det

Tur att det finns msn så man kan bli virtuellt osams med sina barn även när de inte är hemma.

Igår var ett riktigt lågvattenmärke där diverse anklagelser haglade fram och tillbaks och sonen bad mig ge hans julklappar till nå´t fattigt gatubarn.

Nä, msn ska användas av ungar, inte av föräldrar och barn.
Hur som helst är allt utrett nu och jag hoppas på en lugn dag i morron.

Ögonen svider och näsan rinner.
Känns inget lockande alls att sätta sig vid mammas dukade julbord. En klen tröst i det hela är att hon tydligen är lika uschlig som jag.

Hundraåttionde ensamma uppesittarkvällen idag då. Och till råga på allt sjuk också.

Hade tänkt köpa mig lite glögg idag, men vem orkar på bolaget i sjukdomstillstånd? Inte jag i alla fall.

Så det fick bli en slatt rö´tjut som blivit kvar efter en roligare dag än denna. Whiskyn gick ju en trevlig kväll i Karlstad, annars hade den nog varit perfekt som bakteriedödare.

Men jag lägger mig nog i soffan. Tittar på Bingolottos uppesittarkväll. Och somnar som vanligt i soffan.

God Jul på er alla!

Inte riktigt klar

Kom just på att jag inte köpt någon julklapp till den lilla valpen och det KAN man ju bara inte låta bli att göra.
Får ge mig ner till affären och kolla utbudet.
Känner mig väl inte superfräsch, men det går mot bättre tider i alla fall.

Gick även upp för mig att jag inte kan fira jul hos morsan i myskostym.
Undrar just vad som matchar en röd näsa...

Givetvis

...så kunde jag inte mota några bassilusker.
Ligger utslagen och har feber och ont överallt.
Återkommer när jag frisknat till.

Min nya kärlek

Idag har jag äntligen fått träffa min nya kärlek.
Iz var namnet, men får nog även nämnas som turbohunden. Det var full fart från sekunden han klev innanför dörren.

Har aldrig varit med om maken till hundvalp att vara så orädd. Han har ju bara varit hos sin nya ägare (Fadern) ett dygn (efter en bilresa på drygt 60 mil) och ändå var det full fart.

Så nu har jag golven avdammade i alla fall, samt ett jack i örsnibben efter en sylvass valptand.

Försökte även knäppa lite bilder, men det visade sig vara stört omöjligt tills Fadern lyfte upp honom.

Har i alla fall köpt de sista klapparna idag. Jag har dock en hel del som ännu är oinslagna, men det brukar jag fixa dagen före julafton.

Den kvällen tillbringar jag alltid i min tragiska ensamhet så då brukar jag gå igenom skåp för att se om jag gömt och glömt något. Det har ju faktiskt hänt mer än en gång.

Det värsta är att jag börjar känna mig lite sjuk och det är inte bra. Har ont i halsen och känner mig febrig. Vore så jäkla typiskt eftersom jag är ledig i två veckor.

Nu blir det soffan och besvärjelser mot elaka baciller.

Julstrul

Åkte till affären som jag valt ut för att göra det sista julklappsinköpet.

Jag anlände 4 minuter efter att de stängt.

Jag blir så trött...

I väntans tider

Så har jag då gjort årets sista sällsynta försök i nattlivet.
Kul förfest, trevligt sällskap, men sen var det väl inte så mycket mer.
Jag måste nog börja inse att jag blivit gammal och bekväm.

Eftersom jag inte hinkade lika hejdlöst som vid förra veckans julfest så mår jag riktigt prima idag.
Enda kruxet är att jag skulle behöva iväg och köpa den allra sista julklappen, men jag vet inte riktigt om jag törs köra än. Risken är ju att det fortfarande skvalpar runt en jordgubbssmakande mjölkdrink i ådrorna.
Väntar en timma till så får vi se.

Pratade med pappa för ett par timmar sen. Han är på väg hem från Östersund med den lilla gossiga valpen som jag inte får träffa förrän i morron.

Jag: Vad heter han?
Pappsen: Jag har inte bestämt det än.
Jag: Jamen vad heter han i stamtavlan?
Pappsen: Äh, det kommer jag inte ihåg.

Den nya bebisen

Det ska bli så spännande med en ny liten bebis i familjen. Det känns som jag har fjärilar i hela magen.
En ny liten Gordon Setter-kille, nån av domhär kanske?



Eller så blir det nån av dom här.







Helt plötsligt känns inte tanken på att bli sambo med sin gamle far inte så skrämmande längre. Tror det skulle funka en stund i alla fall.

I min inkorg idag...

"Har du någon koll när detta går och eventuellt när det går och när det ev dyker upp?"

Med tanke på kundens geografiska placering kan jag inte låta bli att undra:
Är det här ännu ett käckt Göteborgsskämt?

Helt hysteriskt

Mitt liv är totalt hysteriskt just nu.

Det är ju en sak om det är hysteriskt i hemmet och lugnt på jobbet, men nu är det hysteriskt överallt och sonen har börjat med tonårsfasoner.

Idag har han uppvisat den där slöa tonårshållning som är så svår att skilja från en död. Halvslutna ögon, axlarna vid knävecken, slängig gång och udda läten som: vene, mäh orka och slutligen adoptera bort mig då.

Och ekorrhjulet bara fortsätter snurra. Ett sista försök med kroglivet på fredag. Ny snuttgullig hundvalpsbrorsa på lördag. Inhandling av de sista klapparna fem minuter innan stängning på söndag (passa på å önska Stora Brorsan) Shopping med son i mellandagarna (slutar förmodligen med att jag får åka ensam).

Nyårsfirande i ensamhet? (Bossåstanterna?) Ett efterlängtat besök. En fest. En födelsedag. En resa och bara mera jobb och jobb.

Men sen går vi mot ljusare tider och nu är det tamejfan sommar snart igen.

Julklapp

Jag brukar inte längre önska mig några särskilda julklappar.
Precis som jag sa till Dala-Ola förut, så är det ju faktiskt så att det mesta man vill ha kan man köpa själv. Det man inte kan köpa själv kommer garanterat ingen annan köpa heller.

(Under denna kategorin ligger nya datorer, platt-TV, ny bil eller tvättmaskin)

Idag fick jag hur som helst ett paket i brevlådan avsänt från min elleverantör som jag, under året, gör allt för att sponsra så mycket jag bara orkar.

Alltid lika roligt att se vad kuvertet innehåller. Förra året fick jag hela TRE glödlampor till en adventsljusstake!

I år var julklappen än mer tilltalande för mitt obefintligt kreativa sinne:

En jävla kakform i skepnad av ett vindkraftverk!


Det är väl för sjutton ingen julklapp, snarare en fet julsmäll. Vem bakar vindkraftverkskakor? Är det 2000-talets svar på julgrisen kanske?

Så jäkla mycket pengar (oj vad jag svär idag) som man pumpar in i dom där jävla elbolagen varje år så kunde dom för fan bjuda på lite kilowattimmar istället för porto, kuvert, ett följebrev och en KAKFORMSJÄVEL!.

Den lille prinsen

Borta är nu tiden då man ömt satt och strök sin avkomma över pannan när han var sjuk.
Avkomman har sånär växt om mig och börjar bli en ung man inklusive alla de mysterier som hör det manliga släktet till.

Han har varit sjuk sen i lördags. Ont i halsen och snorig.

I natt kunde han inte somna för det gick inte stänga av DVD:n och ljuset störde honom SÅ mycket (DVD:n är placerad 50 cm från golvet och hans säng ytterligare 1,5 m upp)

Igår kunde han inte äta för att han hade så ont i halsen.

Idag kunde han inte äta för han hade så ont i magen. Men han ringde till jobbet och meddelade att något sött kunde han minsann äta så han fick upp blodsockret.

Jag förklarade moderligt att det (oj, nu hostar han så det kittlar i halsen) sista han behöver är socker. Han behöver mat, till exempel spaghetti å köttfärssås som står i kylen.

- Nej, jag kan bara äta frukt, men inte äpplen och vi har bara det hemma. Köp massor av clementiner innan du kommer hem.

Ord och inga visor.

Så nu har jag tillbringat hela kvällen med att, ungefär var 10:e minut, höra vart det gör ont om han gör si, eller vart det gör ont om han gör så.

Tyvärr tror jag dock inte han är riktigt redo för skolan i morron.
Men jag kan lova att han är mer än redo att driva sin gamla mor till vansinne.

En personalfest...

Är en personalfest, är en personalfest, är en riktigt jävla blöt tillställning!

Svart Lucia

Stora feta rubriker i tidningarna varenda jävla dag:
XXXX Personer varslas...

Och idag nådde varslen, som väntat och befarat, även min lilla avkrok. 97 personer bort från bygdens stolthet och nu räcker knappt 15 års anställning för att hålla sig kvar.

Nu väntar ovisshet och elände för många vänner och jag är så tacksam att jag i alla fall har ett jobb på en arbetsplats som inte hotas i detta nu. Men i dessa dagar kan man visserligen aldrig vara för säker.

I morron vankas julfest på jobbet och sorgerna ska dränkas i mängder av alkohol. Jag känner redan nu hur präktigt bakfull jag kommer vara på lördag.

Komplimangen

Har varit på ett gräsligt humör på grund av att dagens dag började helt bakvänt. Bland annat började jag jobba innan jag tagit mitt morronkaffe. Det misstaget gör jag aldrig mer om.

Det mesta har blivit fel och jag har känt mig stressad och uppskruvad ända tills för ett par timmar sedan.

Detta resulterade dock i en komplimang som jag verkligen gillade. Hatar annars alla former av komplimanger och kritik, såväl positiv som negativ.

Chefen kommer ut från en hel dags möte och ber mig trixa lite med några grejer i datorn. Eftersom jag är synsk så trycker jag på skrivutknappen ett par sekunder innan Chef säger:

- Och så kan du skriva ut det där är du snäll.

Hjärnan snurrar för fullt för att hitta en rapp kommentar, men misslyckas, varpå jag intar ett hånfullt ansiktsuttryck, lyfter på ögonbrynen och stirrar på Chef och säger:

- Ja....?

Chefen vänder tillbaka och ler (ja, faktiskt så gör han det) och så säger han:

- Hur kommer det sig Catti, att när jag tittar på dig ibland så ser jag Lisbet Salander?

Det är inte utan att jag känner mig glad och för mitt inre konstaterar jag nöjt: Ha, han är rädd för mig.

Fotnot. Lisbet Salander är en litterär figur som är stark och självständig, men med ett något annorlunda och asocialt beteende. Hon glömmer heller aldrig en oförrätt.

Ger mig sjutton på att hon är Stenbock hon med.

Sakta vi gå genom stan

På väg hem en natt med, en inte alls så överförfriskad, Fröken Källgren som plötsligt känner att hon bara måste ha en mosbricka med rostad lök.

Vi trampar iväg till gatuköket.

Jag köper mos och gurkmajonnäs och när jag huggit in på första tuggan hör jag hur Fröken Källgren deklarerar för tjejen i luckan att hon vill ha mycket rostad lök på sitt mos.

Vi travar vidare mot Herrhagen tillsammans med Arvika-mannen (som för övrigt går och hoppas på ett telefonsamtal senast tisdag)

Fröken Källgren har vid det här laget inmundigat nästan halva mosbrickan när hon tittar på sällskapet och med förvåning i rösten utbrister:

- Men...vad är det här som är på?
- Det är ju rostad lök, svarar jag, och undrar i mitt stilla sinne om hon drabbats av akut amnesi.
- Gud vad gott det var! Det har jag aldrig ätit förut.

Inte ens med dopp

Om jag inte ens kan tigga till mig en kopp kokhett kaffe så bör jag nog sluta fundera på hur jag ska kunna lura till mig ett ligg nånstans.

Det var det

Efter att ha haft en bra helg med ett improviserat besök hos frk Källgren i Karlstad så var jag redo att börja den nya veckan.

Idag var dagen när jag skulle ta tag i allt som hängt över mig som ett ilsket åskmoln.

Det började ganska, bra för att senare resultera i en käftsmäll med total härdsmälta i hjärnan som följd.

Ibland är det nästan värre att vara ledsen för någon annans skull än sin egen.

Det är snart dags att summera detta året och när jag ser tillbaks så tror jag det har det varit mitt näst värsta i livet.

Hur som helst mår jag egentligen bra, men detta år har bjudit på berg och dalar från början till slut. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag hoppas verkligen jag slipper det igen.

Nu ska jag ta det lugnt ett tag. Sörja lite. Röja lite i livet. Schasa iväg lite spöken och börja om igen.

Sov så gott...

(förlåt Emma att jag snodde din bild, men jag hade ingen på den här datorn)

Jag som trodde...

...att den här dagen skulle innebära städning, smygsmuttning på glögg och eventuell installation av tvättmaskin. Men så blir det alltså inte.

Jag skiter i att julklapparna, från gårdagens shopping, står ouppackade i sina påsar. Jag skiter i att det ser ut som en hel fläskfarm varit inne och dragit runt på en massa skräp. Jag skiter i att diskhon är överfull.

Jag drar till Karlstad för lite jultraditioner och diverse provsmakningar hos min underbara vän Fröken Källgren.

Spontanitet is the shit!

Städar gör väl tomtenissarna...

Tillbaka till tonåren

Stora brorsan har fyllt år.
Han har fyllt många år.
Som vanligt är han myyyycket äldre än vad jag är.

I lördags skulle vi fira honom en andra gång. Firas den som firas bör!

Tog en limousine till själva partajet. En vit 240 med pälsfodrad insida och ett signalhorn som lät som en polissiren. Stötdämparna tog nog slut redan i slutet av 80-talet så störtkruka hade varit på sin plats.

Det kändes som jag var 14 år igen, när man satt i en gammal Volvo och åkte runt, runt, runt på stan.
Festen var dock mycket trevlig och till min förtjusning så fanns det ett ABBA-singstar.
Efter några timmar begav vi oss ner till byns "lokala".

Även denna gång blev färdsättet en resa tillbaka i tiden, sittandes på golvet i en skåpbil.
Någon hade även den mindre goda smaken att "vädra ur sig" i det lilla fordonet.