Stillastående

Jag är trött och jag är less. Har varit det länge nu.
Mitt hem är min borg, men jag behöver nya intryck.
Jag behöver nytänkande. Jag behöver anonymitet. Jag behöver få utvecklas.
Jag behöver få vara den jag är...

Lakritsfantomen

Jag frågade lilla söta bondtösen Jen om varifrån hon fått namnet till sin bloggadress och svaret var mycket oväntat, men ack så skojigt för mig som funderat så. Tack gumman!

Jen bad mig även förklara mitt val av bloggnamn så jag ska väl förklara det. Absolut inget spännande och när jag tänker efter så känner jag mig nästan löjlig.

Lakrits är och har alltid på något sätt varit jag. Ibland när jag tänker på vem jag egentligen är, vilket jag fortfarande inte kommit fram till, så dyker alltid "jag tycker om lakrits" upp.

Ja, jag tycker om lakrits. Jag äter inte ofta smågodis, blir sällan sugen på choklad, men de gånger jag köper smågodis brukar det uteslutande vara svarta godisar i påsen.


Å sen det där fantomen-tillägget. Då jag började blogga hade jag ganska nyss läst en bok (som jag glömt både namn och handling på och förövrigt inte var speciellt bra heller) där huvudpersonenen kedjerökte och ibland klottrade ner små meddelande signerade: Love on you all, Lakritsfantomen.

Ett par månader efter jag börjat blogga hörde jag att lakritsfantom även är ett uttryck för de spår ett varmt motorcykeldäck lämnar efter sig då man gör inbromsningar i hög fart (eller vad fan det nu är som motoridioter håller på med)

Hade jag vetat det innan hade jag aldrig valt just det här namnet, men lakrits hade nog fortfarande funnits kvar i alla fall.

Vad har ditt namn för ursprung?

Vart tog jag vägen?

Någon ber mig uppdatera bloggen och jag blir faktiskt glad över att jag fortfarande har några trogna följeslagare.

Vad jag funderat över lite då och då är vart den riktiga Lakritsfantomen tog vägen. Den som startade bloggen och, i sitt lilla huvud, hade bestämt att detta ska f*n inte bli någon dagboksblogg och den ska vara anonym.

Jo tjena! När bloggtorkan slår till i sin fullaste kraft så har man inte mycket mer att ta till än vardagens trivialiteter. Anonymiteten är väl inte heller något jag hållit stenhårt på, men det kan jag låta falla igenom.

Läser några inlägg från tidernas begynnelse ( eller i alla fall bloggens ) och ser att jag faktiskt var på gränsen till rolig och jag fullkomligen älskar inlägget om toapappret, shit vad irriterad jag var.

Men nu är det som det är. Livet förändras och jag tror jag var mer bekymmersfri på den tiden, något som alltid släpper fram skapargnistan.

Just nu befinner jag mig i Falkenberg, ett stenkast från havet, och trots att det är mulet och duggregnar ute så mår jag riktigt bra. Idag tror att jag ska ge mig i kast med svenskarnas favoritutflyktsmål, Gekås i Ullared. Lägg sedan till två fjortiskillar som absolut vill med, men som jag vet kommer tröttna efter en halvtimma.

Ja, ja, i semestertider får man välja sina strider.

Dom sover om natten