Snart är det jul - IGEN!

Jag börjar fundera så smått på om jag inte klarar av att vara ledig från jobbet en längre tid. Om jag har sånt taskigt liv så jag inte kan ta mig för med nånting när jag varit hemma ett tag och fått vila ut.

Känner mig helt färdig. Som en urvriden disktrasa. Har ingen ork eller lust med någonting och känner mig bara allmänt deprimerad och tårarna rinner utan anledning.

I julas hade vi jobbledigt i två veckor och det var likadant då. Kunde inte njuta av ledigheten utan kände mig mer eller mindre sjuk hela tiden.

Och på tal om jul har jag till och med börjat våndas över den redan. Ja, jag vet att den ligger en bra bit bort, men min julångest är inte att leka med.

Funderar över ett bra sätt att slippa undan den, men kommer liksom inte fram till någon bra lösning.

Hur jag än vänder och vrider på det så känns det som jag gör fel.

Men jag fattar liksom inte upplägget. Om någon bjuder mig på blodpudding så säger jag vänligt men bestämt nej tack för jag inte tycker om det och ingen gör sura miner för det. Men julhelvetet det måste man fira, det finns liksom inga ursäkter.

Sen vet jag i och för sig att det är en viktig högtid för barnen, men jag vet inte... Ska han minnas en mamma som är stressad, sur, grinig och sover på julafton, eller ska han minnas att hon bara var borta?

Jag har ju i alla fall firat en massa jular hittills och om jag bara kunde få slippa en...

Nä, fy fan. Hur man än vänder och vrider på sig så sitter arslet därbak. (I och för sig bra det, för en del har det ju ovanför halsen - ingen nämnd - ingen glömd.)