Planering in my ass

Så kom då dagen när Nilsson skulle lära sig planera.
Jag hatar att planera.
Jag får ångest av att planera.
Har under det senaste året upptäckt att även jag tagit efter Faderns irriterande ovana att aldrig kunna planera nånting. Att alltid ha bakdörren öppen (nej Thom, inte DEN) ifall det skulle dyka upp något roligare.

Men nu gällde det inte planering för egen del, nu skulle MOI lägga ut och planera jobbet för mina kollegor. En uppgift som är förenad med livsfara och elaka kommentarer bakom ryggen eller över huvudet. Otacksamt med andra ord.
Men eftersom jag får ta stöd av företagets ålderman (jamen du är ju äldst) så känner jag att jag törs ge mig i kast med det.

Så jag har tillbringat större delen av dagen med att pyssla med dessa siffror, kolumner och färger i det underbara programmet excel (som jag för övrigt älskar)

Bad Chefen om hjälp när jag tyckte jag kört fast, varpå han säger:
- Nej Catti, du har gjort precis rätt. Det är exakt såhär man ska tänka när man planerar så det är bara att köra på.
Ja, det säger väl allt om min planeringsförmåga när jag gör rätt fast jag tycker det känns åt helskotta fel.

Nästa moment i planeringskarriären blir dock snäppet värre.
Ska göra en ofelbar list för vad som ska tillverkas på ett visst ställe varje dag.
Var lite (läs väääldigt) kaxig en dag och lovade den som ska ha listan att han ska få köra in sin sak i röven på mig om det skulle bli fel.

Nu ångrar jag mig.
Men att man måste hålla det man lovar är ju bara något man lär små barn.
Det gäller ju inte vuxna.
Eller hur?