Löneförhandling

Idag var det dags för dom årliga löneförhandlingarna. Eller, förhandlingar och förhandlingar. Alla ni vanliga, fackligt anslutna, löneslavar vet att man är totalt utlämnad till avdelningens ombud som ska föra ens talan.

Och vad är ens talan då? Jag vill ha mer betalt för jag är så jävla duktig att jobba och jag tycker jag förtjänar en högre lön. Ungefär något sådant är det väl man, på sin höjd, får ur sig. Annars har man fan inga problem med vältaligheten.

Som vanligt hade chefen bestämt sig för att inte höja lönerna mer än vad som förhandlats fram i det kollektiva avtalet. Den lilla sparven till förhandlare försökte försiktigt att öka på summan, men fick inget gehör. Och de ynka delarna av en procent, som ska användas till löneöversyn, skulle fördelas lika på alla.

Men döm om min förvåning när Chefen plötsligt tillägger: "Men utöver detta skulle jag vilja premiera Catti med en extra 500-ing. Hon jobbar så hårt. Är så ansvarsfull. Är alltid glad och positiv och har inga dåliga dagar. Försover sig aldrig. Hon ställer även upp och jobbar övertid utan att klaga och hon ringer jobbrelaterade samtal från sin egen mobiltelefon"

BAM!

Där slår jag huvudet i skrivbordet och vaknar upp.
Tar kaffekoppen, går ut efter påfyllning. Suckar och konstaterar krasst att årets lönepåslag räcker till en full tank och en kopp kaffe på Statoil.