Jag blir aldrig frisk den här gången. Känns det som i alla fall. Men nu kan jag i alla fall sitta upp och har för en liten stund förflyttat mig från soffan som varit mitt hem i över ett dygn.
Isak gick hemifrån vid tiotiden. Innan dess tittade han på mig med stora ögon och sa: mamma, du ser verkligen sjuk ut.
Sen var han puts väck, gone! Han vågar sig aldrig mer hem igen.
Nädå, men han har kompisar vars föräldrar ställer upp å bjussar på mat och jag är evigt tacksam.
Sen var det ju bilhistorian då. Den ska ombesiktas senast i morron, annars blir det körförbud. Känner att jag ska nog inte sätta mig i en bil i det här risiga tillståndet så jag ringde storebror. Och utan å protestera lovade han att åka iväg med bilen redan idag.
En halvtimma senare ringer han och säger att det var 12 bilar före honom i kön. Han drog t farsans jobb å drack kaffe istället. Jag förstår honom. Jag hade också dragit därifrån.
Men så dök han upp här alldeles nyss och hade varit tillbaka efter fikat. Å allt var frid och fröjd med bilen. Men bromsarna hade tydligen nästan varit lite för bra.
Herregud! Hur ska dom ha det?
Tuuuusen tack i alla fall Steff att du hjälpte mig med bilen den här gången. Också.
Kom på att vi inte bogserat en enda gång i vinter. Känns lite konstigt, det hade ju nästan blivit tradition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar