Swedish behaviour - eller är det bara jag?

Har äntligen tagit mig i kragen och börjat ta dagliga långpromenader (power walks som Linda Rosing skulle skrivit)

Eller ja, dagliga och dagliga. Två stycken på raken har det blivit så då kan man ju säga att det är dagligt. I morron har jag dock bestämt att gräsklippning får stå för motionen och det tar ju i alla fall en timma så då gills det ju.

Hur som helst kunde jag idag konstatera att jag ligger inne med ett typiskt svenskt beteende.

Började promenaden i skogen, sen ut en bit på en väg för att komma ut på en grusväg bland kossor och hästar.

När jag kommer ut från skogen ser jag att det redan går en tjej ute på vägen. Hon var sportigt klädd så det gick inte att ta miste på att hon hade samma planer som jag, så vad göra?

Eftersom hon gick ganska sakta så insåg jag att om jag gick ut på vägen skulle jag hamna bakom henne, men sedan vara tvungen att göra en liten omkörning - och det är ju pinsamt.

Så efter lite hjärnbrottning med mig själv går jag över på andra sidan vägen och går fort som fan så att vi inte på något sätt ska hamna jämsides - för det är ju pinsamt.

Pinnade på så det brände i benhinnorna. Och när jag efter ett par kilometer kastade ett getöga (jajjamän, har ett sånt också) över axeln kunde jag nöjt konstatera att hon var lååångt efter mig - inte pinsamt.

Följden blev att jag gick ännu fortare för att liksom öka på mitt försprång som jag hade mot denna stackars tjej som inte hade en aning om att hon valt samma väg som en hobbypsykopat.

Gud vad jag är pinsam!