Samvetet gör sig påmint

Och så kommer man till den här eftertänksamma stunden när man sitter och funderar över julen och dess innebörd.

Ja, jag köper julklappar. Alla i min familj köper julklappar.
Visserligen spelar det mig inte någon roll längre om jag får några eller inte, men det är klart att barnen ska ha julklappar.

Alla andra månader om året handlar jag också en del. Påverkad av dagens förbrukningssamhälle så köper jag gladeligen på mig den ena onödiga prylen efter den andra.
Herregud, jag har ju redan allt man skulle behöva för en hel livstid. Jag behöver inga nya grejer. Jag har grejer undanstoppat i skåp och lådor som inte sett dagens ljus på många år.

Samtidigt gör jag ingenting för eländet i världen. Jag stoppar någon slant i en bössa då och då och jag ringer nåt betalsamtal vid insamlingar, men annars är jag riktigt dålig på det. Varför? Det har jag tyvärr inget svar på.

Ibland ångrar mig att jag inte gav något när jag har gått förbi en insamlingsbössa och inte ens bevärdigat människan som stått där med en blick. Syns inte - finns inte.

En sån här helg blundar jag bara hårt och ser våra rosenkindade barn med sina nya presenter.

Men nånstans därinne klingar ändå raderna från Do they know it´s christmas :
The greatest gift they´ll get this year is life...