Så var man hemma igen då, snorigare än nånsin.
Har haft det jättebra i England. Vi fick kunden som vi ville och det var inget långt och krångligt möte, jag tror jag snappade upp allt som sades.
Har varit i Wiltshire som visade sig vara ett underbart landskap med en massa historia. Stonehenge ligger en kvarts bilfärd från där vi bodde så om jag åker över igen så blir det garanterat ett besök där.
Efter lilla lugna landsbygden var det dags för London och dörrjakt.
Första dörrarna avklarades i torsdags kväll och det blev en del hissåkning som avslutades med en pint och fish and chips.
Igår var det dags att syna top of the line-dörren. Mycket intressant ur den synvinkel att engelsmän inte är särskilt strukturerade. Rörigare arbetsplats har jag nog inte sett.
Sen blev det äntligen dags för shopping i hela 2 timmar. Herregud, vart skulle jag ta vägen och vad skulle jag köpa!? Tunnelbanan till Oxford Circus och sen var saken biff.
Tyckte inte jag hade tid att hålla på och prova en massa kläder så det slutade med att jag gjorde en del fynd i stövlar, resväska, en tröja, 23 par strumpor, 3 par strumpbykor, 11 par trosor. Det bästa av allt var att det totalt inte kostade mig mer än 500 spänn. (ja Maria, jag var på Primark)
Hemresan blev dock något dramatisk. Vi hade inte käkat något på hela dagen och väl på Heathrow fanns knappt någon tid för det heller så det fick bli varm macka och en latte.
Vi hade 20 minuter tillgodo innan avgång så det gällde att trycka i sig fikat fort som ögat. Bäst vi sitter där och smaskar dyker en röd text upp på skärmen för vår avgång:Boarding closed.
Jag fick halvpanik och bestämde mig för att springa ifrån resesällskapet, vilket inte är särskilt svårt, för att hinna fram till gaten fort som fan, med en halväten macka i ena handen och en kaffemugg i den andra. Dessa förpassades dock ner i en papperskorg efter vägen.
Väl framme visade det sig att det var hur lugnt som helst. När jag frågade varför det stått som det gjort på skärmen så fick jag ett undvikande svar som jag inte riktigt kunde tolka.
Och hur gott var det inte, några timmar senare, att få lägga sig i sin egen soffa när man tillbringat natten innan på Hilton Paddington i London.
2 kommentarer:
Men tack fina du!
Det där att du kan bli sur o irriterad på din son, det ska du absolut inte ha dåligt samvete för. För du är inte bara mamma, du är en människa, en tjej också och att det blir surt o grinigt ibland är ju snarare mer logiskt än om det aldrig blev det.
Jag vet som mamma (änglamma) att samvete är nåt man har mest hela tiden... o så ger man sig själv ett sånt dåligt ett ibland!
Minska på det o njut!
Och som du skriver, man ska ta vara på stunderna... tänk om alla gjorde det från o med .... nu!!
Tack för att du läste!
Kraam o må jättegott!!!
Åh Primark!!! Alltså, jag har ju praktiskt taget bott i London i långa eprioder av mitt liv med den obehagliga mannen, men ALDRIG förrän nu hört talas om denna affär! Å jag är kär :)
Skicka en kommentar