För att vara en känslomänniska så har jag fruktansvärt svårt att prata om vad som egentligen rör sig inom mig.
Har ett fåtal människor som jag känner att jag kan berätta saker för, men det sker ändå alldeles för sällan att jag öppnar mig.
Idag pratade jag lite med en av dessa människor, som också har ett liv bestående av höga berg och djupa dalar.
Människa: Visst ler väl livet emot en ibland, men inte på det sätt som jag vill.
Jag: Nähä, det hånler...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar