Eftersom jag inte biktade mig i Il Duomo i Milano (hade aldrig kommit hem då) så tänker jag göra det här och nu:
Jag erkänner att jag förra året, under en svår drabbning av den hungrigaste av bakfyllehungrar, käkade upp sonens chokladkalender.
Fick leta som en galen efter en ny, men fick inte tag i en likadan så jag ljög ihop en historia om ett litet barn som varit på besök och gråtit så hjärtskärande att hon fått hans chokladkalender.
Igår köpte jag återigen en chokladkalender till honom, fast jag egentligen tycker han är för gammal för det, och den lovar jag dyrt och heligt att hålla tassarna borta ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar