Komplimangen

Har varit på ett gräsligt humör på grund av att dagens dag började helt bakvänt. Bland annat började jag jobba innan jag tagit mitt morronkaffe. Det misstaget gör jag aldrig mer om.

Det mesta har blivit fel och jag har känt mig stressad och uppskruvad ända tills för ett par timmar sedan.

Detta resulterade dock i en komplimang som jag verkligen gillade. Hatar annars alla former av komplimanger och kritik, såväl positiv som negativ.

Chefen kommer ut från en hel dags möte och ber mig trixa lite med några grejer i datorn. Eftersom jag är synsk så trycker jag på skrivutknappen ett par sekunder innan Chef säger:

- Och så kan du skriva ut det där är du snäll.

Hjärnan snurrar för fullt för att hitta en rapp kommentar, men misslyckas, varpå jag intar ett hånfullt ansiktsuttryck, lyfter på ögonbrynen och stirrar på Chef och säger:

- Ja....?

Chefen vänder tillbaka och ler (ja, faktiskt så gör han det) och så säger han:

- Hur kommer det sig Catti, att när jag tittar på dig ibland så ser jag Lisbet Salander?

Det är inte utan att jag känner mig glad och för mitt inre konstaterar jag nöjt: Ha, han är rädd för mig.

Fotnot. Lisbet Salander är en litterär figur som är stark och självständig, men med ett något annorlunda och asocialt beteende. Hon glömmer heller aldrig en oförrätt.

Ger mig sjutton på att hon är Stenbock hon med.